De flesta sagor börjar med; Det var en gång.. och därför blir även dettta rubriken på mitt första inlägg. Även om det jag skriver inte är en saga, utan sanning (dock planerar jag att att byta ut namn osv, för att om ni som läser detta av en händelse skulle känna mig, så kommer ni inte att veta att det är jag). Var ska jag börja? Från början? Ok. Jag föddes i Södertälje, har alltid haft ett vagt minne av de vita sjukhusväggarna och något som jag såg mamma äta, som jag senare förstod var kexchoklad. Ingen har berättat detta för mig, men jag har frågat om det och det stämmer tydligen. Dock påstår ju människor att man inte kan ha minnen från så pass tidigt i livet. Resten av min barndom är ganska difus, men viktigt att nämna är att min mammas pojkvän på den tiden inte är min biologiska pappa och att min riktiga pappa lämnade min mamma redan innan han fick veta att hon var gravid. Han stack utan ett ord, med hennes pengar. Detta har han, som jag senare fått veta, gjort mot flera andra kvinnor. Jag har inget minne av när jag fick veta det, att min pappa inte fanns närvarande och att han aldrig gjort det. Men jag minns den undran och en tomhet som jag kände redan som liten. Finns egentligen inte mycket mer än det att säga om mina första år, för jag minns inte. Jag minns att mamma pojkvän, som jag ändå såg på som en far, lämnade henne för att flytta till Värmland och plugga. Låt oss kalla honom..Thomas. Åren efter att Thomas lämnat min mamma tillbringade jag somrarna hos Thomas pappa, min farfar. Thomas brukade också vara där. Huset som farfar bodde i hade han byggt själv, det var stort och rött. Tomten var enorm och fyllt av blommor, tomater, morötter och potatis. Min mormor hade ett litet växthus där hon planterade vissa saker, och det brukade jag hjälpa henne med. Dom brukade ta med mig till sjön för att meta och till platsen som låg nära sjön där alla hjortron växte. Jag minns när jag fick mina första abborre. Hur gammal kan jag ha varit? Fyra? Det var första gången jag fiskade, Thomas/pappa (som jag då kallade honom) förklarade för mig hur jag skulle göra. och när det rykte lite, och flötet försvann, då hade man fått napp. Jag sänkte ner metspöt i vattnet och omedelbart nappade det. Jag blev så lycklig, jag kände att jag kunde. Alla berömde mig. Det var en liten fisk, men det var ju ändå en fisk. Angående fisket minns jag även hur jag alltid ville äta fiskarna jag fångade, trots att dom egentligen var för små. I efterhand har Thomas berättat för mig att han dödade dom och sedan bytte ut fisken mot en annan när jag inte såg och tillagade den ist.

Här tänker jag avsluta den första delen av min berättelse. Men mycket viktigt att förstå är att jag älskade Thomas som om han vore min egen far, vilket han också alltid försäkrade mig om att även han gjorde.